Jag har läst, fast mer insupit utan filter än läst, Sara Stridsbergs Darling River i veckan. Åh vad jag har längtat hem till läsningen och de vilsna kvinnorna i boken. Jag vill liksom hjälpa dem på vägen och stötta dem i deras misär, Lo, Dolores, den fängslade apan och modern. Boken är underbar och samtidigt obehaglig. Den kryper under mitt skinn och lägger sig tillrätta någonstans mellan mitt hjärta och magen. Som en liten oroande klump. Darling River (Sara hade mig at hello kan man säga, bara titeln är finaste någonsin.) är skriven på det mest poetiska, drömska och lätta språket jag läst. Tillsammans med den melankoliska stämning som genomsyrar bokens tre olika berättelser blir det en perfekt harmoni.
Stämningen och språket i boken är det första som fångar mig men efter hand blir också handlingen i boken allt mer fängslande. Boken följer tre kvinnoöden, Nabokovs Dolores, Saras egen Lo och en tillfångatagen aphona. Vi får också skymta förbi modern som övergivit sitt barn och är på ständig resa. Bokens tre öden berör starkt. Jag älskar delen med barn/kvinnan Lo som åker bil med sin far längs Darling River. Hon är barn och kvinna samtidigt och förfaller sakta samtidigt som hon utnyttjas av olika män (eller leker vid floden med sina bröder som hon säger). Dolores färdas också i bil tillsammans med sin make Richard på väg mot sin undergång - döden i barnsäng. Aphonan sitter tyst i sin bur och revolterar på alla sätt hon kan mot den vetenskapsman som vill se henne teckna. Någonting har gått förlorat hos dem alla.
Vemodet, melankolin, språket och det faktum att mycket av boken handlar om att vara på väg eller att färdas var nog det bästa med boken. Egentligen tycker jag bara att detta är en underbara bok på alla sätt och vis. Läs, läs, läs.
2 kommentarer:
Lycka du har bloggat!!!! puss Mary
Yes-Box jag tänkte göra ett sista försök. Lyckas jag inte hålla igång bloggen nu så lägger jag ner. Härligt att jag har en trogen läsare i alla fall! :-)
Skicka en kommentar